Att karakterisera Rome och Julia som en »komedi som slutar olyckligt« är välfunnet. Här finns ingen egentlig skurk; Tybalt är förvisso högdragen och stridslysten, men han är inte den som driver handlingen. Detta är en del av pjäsens styrka, då det är det olyckliga öde, på samma sätt som i Kung Oidipus, som är ansvarig för olyckan, inte en teaterskurk. Tyvärr ingriper detta öde inte helt lyckat i slutet; fram till dess har det varit äran och andra känslor som tvingat fram den ena olyckliga tilldragelsen efter den andra, men för att det hela skall sluta olyckligt måste det till en tillfällighet som hindrar broder Lawrences sändebud från att nå Romeo.

Det är lämpligt att Hamlet gjort de båda älskande sällskap i samma volym; båda har mycket större inslag av lättsinne och i båda så är det främst de goda som orsakar att det blir någon pjäs av det hela. Hamlet är, såsom Frans G Bengtsson framhållit, den ende av de tragiska hjältarna som är riktigt intelligent; han styrs minsann inte av några känslostormar utan av en långsam hämndlystnad. Tyvärr låter sig hans ordvitsande inte riktigt översättas, och man går således miste om en hel del fina poänger. ( )